Jag är född och uppvuxen i Estland och bor sedan 13 år tillbaka i Sverige, i Hudiksvall. Här har jag drivit flera framgångsrika företag med en helt annan inriktning. Det sista året har jag uppnått en inre frid genom att inse och försonas med min egen döds realitet. Nu vill jag dela med mig till dig.

Jag växte upp i ett samhälle där förindustriella traditioner fortfarande var i bruk, där döden var närvarande. I det gamla bondesamhället levde människorna liksom naturen i ett kretslopp. Man föddes, levde, åldrades och dog och döden ingick som en naturlig fortsättning på livet. Människor levde nära varandra och barn såg syskon födas och gamla far-och morföräldrar dö och begravas.

Min pappas farmor vårdades i livets slutskede av mina föräldrar hemma hos oss. Mormor togs om hand av sina barn i sitt hem på sin dödsbädd. Jag har många minnen av när döden gästar, bland annat hur man helt stilla läste en bön och sjöng en lämplig psalm när döden gjort sitt inträde. En kort stund därefter slöt man sakta den dödes ögonlock. En bit bomull lades på varje öga, och däruppå trycktes en silverslant. När man lade på myntet sade man: ”Herren må välsigna dig”. För att munnen skulle vara väl sluten, knöt man en handduk under hakan och över hjässan.

Ett av mina personlighetsdrag är min kunskapstörst. Jag är fortfarande i full gång med att upptäcka världen och kan aldrig få nog av intressanta fakta och fascinerande förklaringar till hur tillvaron hänger ihop.

En stor inspiration för mig är Elisabeth Kybler Ross, en pionjär inom vården av döende. Hon menar att den döende in i det sista måste behandlas som en levande varelse av de anhöriga och vårdpersonalen, att hen aldrig får betraktas som enbart ett föremål instoppat i ett själlöst vårdmaskineri.