Döden är fortfarande en fruktansvärd, skrämmande händelse, och fruktan för döden är universell, även om vi tror att vi har bemästrat den på många plan. Man skulle kunna tro att vårt stora framåtskridande, vår kunskap om vetenskap och om människan, har gett oss bättre sätt och metoder att förbereda oss och våra familjer på denna oundvikliga händelse. I stället är de dagar förbi då en människa tilläts dö i frid och värdighet i sitt eget hem. Kanske måste vi komma tillbaka till den individuella människan och börja från början, försöka fatta vår egen död och lära oss att acceptera denna tragiska men oundvikliga händelse med mer förnuft och mindre fruktan. Döden tillhör livet liksom födelsen. Att gå är lika mycket lyftande av foten som att sätta ner den.